Numera erbjuder samtliga kommuner i Sverige olika former av föräldrastödjande aktiviteter. Men innehållet i utbudet varierar kraftigt mellan kommunerna. Det visar en pågående studie vid Lunds universitet.

Sverige har en lång tradition av föräldra­stöd. Redan i 1930-talets social-och familje­politiska arbete introducerades olika former av stöd till föräldrar, framförallt i form av utbildningar och informationskampanjer till nyblivna föräldrar.

I början riktades utbildningarna till fattiga familjer vars uppfostringsmetoder ansågs bristfälliga, men under efterkrigstiden breddades de till att omfatta landets alla barnfamiljer. Under 1970-och 1980-talen utveckla­des stödet till att omfatta alla barn mellan 0 och 18 år, med fokus på de allra yngsta.

Men i mitten av 1990-talet förändrades synen på hur samhället bäst kan stödja föräldrar i deras föräldraskap.

– Fram till dess hade man tyckt att det var statens uppgift att bedöma vad som ingick i ett gott föräldraskap och föräldrar utbildades i enlighet med rådande familjeideologier. Men un­der 1990-talet ifrågasattes tidigare synsätt och föräldrarnas perspektiv kom att stå i centrum. Istället för att utbilda föräldrar började man tala om stöd till föräldrar, säger Åsa Lundqvist, professor i sociologi vid Lunds universitet och projektledare för forskningsprojektet »Föräldrastö­dets politik: utveckling, former och aktörer«.

Föräldrastödet varierar i dag stort från kommun till kommun

Landsting, kommuner och i allt högre utsträckning också det civila samhället började nu utveckla och erbjuda föräldrastödjande verksamheter. Utvecklingen under 2000-talet präglades också av en »stark evidensbaserad ambition«, det vill säga en vilja att vetenskapliga studier skulle ligga bakom val av kurser och utbildningar till föräldrar. Denna ambition knöt också an till nya folkhälsopolitiska mål, där bland annat studier visade att den psykiska ohälsan hos ungdomar ökade.

Och 2010, efter ett antal utredningar och beredningar, lanserades en nationell strategi kring hur kommunernas föräldrastöd skulle se ut. Det övergripande målet var att förebygga ohälsa bland barn och ungdomar genom att stödja föräldrar i deras föräldraskap.

Skiftande stöd

I den nationella strategin beskrivs föräldrastödet som »en aktivitet som ger föräldrar kunskap om barns hälsa, emotionella, kognitiva samt sociala utveckling och/eller stärker föräldrars sociala nätverk«. Varje kommun gavs alltså en stor frihet i hur de ville utforma sitt föräldrastöd – och i vilken omfattning det skulle ges.

Åsa Lundqvist, Foto: Emma Lord

– När vi har intervjuat företrädare i kommu­nerna ser vi att föräldrastödet i dag varierar stort från kommun till kommun. Vissa kommuner har ett väl utvecklat föräldrastöd, medan andra inte alls prioriterat föräldrastödsfrämjande verksamheter. Men de allra flesta kommuner erbjuder någon form av stöd, säger Åsa Lundqvist.

Generellt kan man säga att omfattningen av stödet många gånger är beroende av eldsjälar i kommunen. Ofta finns också ett mer utvecklat och etablerat stöd till föräldrar med små barn, medan det erbjuds färre aktiviteter till föräldrar med äldre barn och ungdomar. Denna snedfördelning har inneburit att Länsstyrelserna mellan 2014 och 2017 fått ett regeringsuppdrag att stödja kommuner, landsting och det civila samhällets organisationer som arbetar med föräldrastöd till föräldrar i tonåren.

Åsa Lundqvist och hennes team har inte tittat något på vilken effekt föräldrastödet har gett – vilket i och för sig är väldigt svårt att mäta.

– Det är ju i princip omöjligt att isolera effekten av att en förälder gått en kurs eller tagit del av annat stöd. Det man kan mäta är vad föräldrarna tycker om utbildningen och om de tycker att det på något sätt förändrat deras sätt att vara förälder.

Skillnader och likheter i Europa

Åsa Lundqvists forskning ingår också i ett större europeiskt projekt, där Tyskland, Frankrike, Neder­länderna och Storbritannien deltar.

– Generellt kan man säga att de deltagande län­derna följt samma mönster, med en stark framväxt av föräldrastöd i olika former från 1990-talet och framåt. Det har funnits en stark politisk vilja att genom olika aktiviteter skapa förutsättningar för föräldrar att förbättra sina färdigheter som föräld­rar, för att på bästa sätt bidra till »barnets bästa«.

– Samtidigt skiljer sig länderna också åt en hel del. Några länder har prioriterat informationskam­panjer medan andra har satsat mer på att utveckla föräldrars färdigheter genom exempelvis utbild­ningar. I Frankrike till exempel är man inte alls intresserad av att genom strukturerade föräldra­stödskurser »vidareutbilda« föräldrar i deras föräld­raskap, något som framhålls som viktiga åtgärder i Storbritannien och Nederländerna. I Frankrike finns också ett starkt motstånd mot att identifiera problem hos små barn, till skillnad från de andra länderna, framförallt på grund av psykoanalysens starka ställning i landet, säger Åsa Lundqvist.

Text: Anna Matzinger

Artikeln publicerades ursprungligen i Forte Magasin 4 som finns att beställa kostnadsfritt här.